Konstnären Ivar Agrell — Galleri
Ivar ville vara fullkomlig. Det var viktigt för honom att inga spår av möda fanns i hans tuschmålningar. Målningarna måste kännas som ett avtryck av det ögonblick då allt samverkade. Som när en höjdhoppare till synes utan ansträngning elegant flyter över ribban. Det gällde att vara anspänd men ändå avslappad, snabb utan att hetsa, och det gällde att ha de rätta penslarna, papperet och tuschet. För detta tränade Ivar. Irriterad, fräsande, klagande över sin egen ofullkomlighet fyllde han sitt rum i Yngsjö med målningar (han ville inte kalla dem teckningar). Plötsligt, ibland med veckors mellanrum, stämde allt. Mödan fick sin lön.
Målningarna föreställer kanske gräs eller lavar, men någon skalangivelse finns inte. Det kan lika gärna vara mycket små eller mycket stora organismer. Bilderna ar oftast vertikala, utan rumslighet, som sedda i mikroskop eller stjärnkikare. Jag tror det var självklart och nödvändigt för Ivar att måla just organiska former, därför att han kände dem så väl.
Bilder av det slag som Ivar gjorde har inte haft lätt att göra sig hörda bland snitsig nyrealism och politisk propaganda. Ivar tyckte det var tråkigt att “måla for byrålådan”, som han sa. Därför är det mycket glädjande att denna utställning nu har ordnats.
John Wipp
texten som PDF (inbjudan till utställning 1974)
