Agrell.info

Det döda bruket

Här är det döda bruket. — —
Tyst bland förvuxna björkar står
vid vildbins surr i häckars snår,
regnmultnad, utan ans och vård,
den gamla röda herregård,
där du blev född. — Ack, tretti år,
snart mer, du ser tillbaka! — —
Här bolmat rök, här glödde brand,
här kändes marken skaka. —

Nu allt är tyst. Av ödets hand
blev undan allting struket
av liv, som sjöd vid forsens rand.
Det stora stolta bruket
blott lämnat mark förödd och kal.
Ej mer fås järn från Liljendahl! — —

Se, enögd, grå sin sakta led
en man på kryckor linkar ned:
Det Lindberg är. Fars bäste smed.
— En stålbit tog hans öga ut.
Nu går han lam mot livets slut.
Men minnet har den gamle kvar.
Hans ljusblå blick blir djup och klar
vid tal om flydda dar.
Från Dalslands strand till Norrlands skog
från bruk till bruk med Far han drog.
Vid Satakundas forsars brus
i vilda finnars rus
de klarat sig för skott och kniv.
Rikt var hans långa liv!
Ett minne ifrån forna dar
i ödenejden går han kvar,
ett fattighjon i trasad rock,
trots livets slag ej bitter dock.
Hans blick är klok, han vänligt ler.

Snart skall han icke finnas mer.

(Sigurd Agrell 1912, 1931)