|
En vitklädd herrgårdsflicka,
med lingonris i ditt mörka hår
blev du vigd vid den ljuse skalden
en soldag, vid tjugo år.
Han reste sorglöst mot söder
med dig, den första han kysst.
Det kom brev till syster och bröder.
Så blev det alltmera tyst.
En gång dock på trettitalet
Kaptenskan fick ett brev.
Den darrande trängda pikturen
jag tytt i de rader du skrev:
Vid kyrkan på björkvuxna näset,
vid fädrens järnmonument —
du ville gråta ut i gräset
allt vad du i stumhet känt.
(Sigurd Agrell 1912, 1931)
| 