Wilhelm och Ida Agrell

Värmlandssläkten Agrell anses börja med Frans Wilhelm Agrell (1843–1900) och Ida Wendela Agrell f. Örtenholm (1851–1928), som levde och verkade i den sista fasen av den värmländska järnbruksnäringen. Wilhelm, som var brukspatron i Rämen, Liljendahl och Eriksberg, kom från en släkt av kopparslagare i Örebro och Arboga, medan Idas släkt i många generationer varit verksam i Värmland, som bönder, rådmän, präster och brukspatroner. Mor Hit hör släkten Myhrman, som deltog i uppbyggnaden av den värmländska bruksnäringen.

Wilhelm föddes 1843 i Örebro och gick där på Karolinska läroverket. Han studerade 1863–1864 vid bergsskolan i Filipstad och påbörjade därmed en livslång bana inom bruksnäringen. Efter arbeten som bokhållare och förvaltare på olika bruk blev han 1872 bruksdisponent vid Fredriksfors bruk i Finland. Han gifte sig 1873 med Ida och flyttade samma år tillbaka till Fredriksfors med sin hustru. Efter två år tillsammans i Finland slog de sig så 1875 ner i Rämens herrgård, där Wilhelm nu var brukspatron. Detta torde ha blivit som att komma hem för Ida, som var född på herrgården, där hennes far varit brukspatron liksom hennes anfäder på mödernet. Wilhelm och Ida hade en nyfödd son när de flyttade dit och fick inom de närmaste åren även två döttrar. Deras tid på Rämen fick dock ett tragiskt slut. Inom loppet av mindre än ett år 1877–1878 dog dock alla tre barnen. Enligt en släkttradition av okänt ursprung var orsaken arsenik i barnkammartapeterna.

Efter dessa tragiska dödsfall är det kanske inte så överraskande att det nu åter barnlösa paret lämnade Rämens herrgård. De flyttade till Liljendahls bruk inte långt norr om Rämen och bodde där 1878–1882. När de flyttade därifrån hade de återigen en son och två döttrar.

Wilhelms sista roll som brukspatron var 1882–1888 i Eriksberg nära Filipstad, där ytterligare två barn kom till världen. Sahlgren karakteriserar Wilhelm som en brukspatron av den gamla värmländska sorten, vars slagfärdighet och kvickhet var vida bekanta (”Glädjespridare”, 1956). Men hela den värmländska järnhanteringen var i gungning och bruk efter bruk lades ned. Det döda bruket Sahlgren talar om den stora järnbrukskraschen efter fransk-tyska kriget på 1870-talet. Familjen bodde inne i Filipstad i några år, men flyttade 1893 till Örebro, där yngsta dottern dog i difteri som tioåring, Wilhelm dog 1900 och Ida dog 1928.

Fyra av Wilhelms och Idas åtta barn nådde alltså vuxen ålder. Ett av dem var Sigurd Agrell, sedermera slavist, skald, runolog och legendarisk professor i Lund.